Detta blir mitt första försök att blogga av mej en massa skit, så om nån nu mot förmodan skulle läsa detta så får ni skylla er själva.

Jag varnar bara en gång att detta inte kommer bli nån peppblogg med motivation och glada nyheter och en massa positivt tänkande.

Jag kommer att göra detta endast för min egen skull för att kunna spy ur mej en massa skit och självömkan.

En sorts dagbok för att sätta ord på mina röriga tankar och se dom svart på vitt.

Vem e då jag?

En 45 årig kvinna, kalla mej Inger, med 4 barn i hushållet.

Mina barn heter Maja 14 år, och John 16år, samt min sambos (Lars) barn Christina 11år samt Johannes 16 år. (Namnen är påhittade eftersom jag vill vara anonym, det är lättare att kunna kalla dom nåt här på bloggen.)

Vi bor i en liten ort i mellansverige.

Vi jobbar heltid, och barnen bor hos oss varannan vecka.

Jag känner mej helt enkelt uselför det mesta, därav namnet på bloggen.

Mina egenskaper är efter hur jag känner mej ganska ofta - mest negativt:

Negativ, obildad, sur, grinig, bitter, dålig karaktär, långsint, socialt inkompitent, otålig, oekonomisk, pratar utan att tänka, avundsjuk, ledsen, kort stubin, svårt att utrycka positiva känslor, och en hög till dåliga egenskaper som jag just nu inte kommer på.

Visst har jag nog några bra sidor oxå men det kanske framkommer så småningom. Folk är ju inte helt genomelaka (skulle vara jag då)  

Anledningen att jag kom på detta med att starta blogg började i går med att jag och Christina inte kommer överens, IGEN.

Hon är enligt min mening oerhört bortskämd av mestadels sin mamma.

Blir behandlad som ett mycket litet barn hos henne, sover i hennes säng på nätterna, får det mesta hon vill ha i form av godis, mat, kläder och saker, kan inte vara hemma själv, ens en liten stund, låter mycket och ska ha all uppmärsamhet hela tiden.

Men alla utom jag verkar gå på hennes änglautseende och underbara timing för att veta hur man ska sätta in stötarna för att få det man vill.

Tex.

Prata som en bebis lägga huvudet på sne och le gulligt.

Jesus vad det retar mej!!!

Problemet för mej är att varken hon eller Lars inte kan ta att jag försöker att få henne att bli mer sjävständig och växa upp lite, hon blir hela tiden den lilla oskyldiga lilla bebisen som måste ha hjälp med allt och behöver inte ta hänsyn till nån i familjen och när jag försöker blir det jag som blir betraktad som den elaka styvmodern.

Skillnaden är att dom andra barnen kan ta en tillrättavisning eller att jag vill att dom ska ta eget ansvar för sina saker eller hjälpa till hemma i viss mån.

Så här har det varit i flera år. Jag blir mer och mer den elaka styvmodern i Christinas och för den delen Lars ögon oxå när det gäller yngsten i familjen.

Jag vet ju att det kan bli så att minstingen lätt kan bli lite extra bortskämd men i det här fallet är det rent ut sagt löjligt.

Det finns många exempel på hennes sidor som jag börjar få mer och mer problem med att klara av.

Det händer att jag rent av känner att jag hatar henne.

(fy vad läskig människa jag är, hata ett litet barn!!!)

Fast det gör jag ju inte egentligen , jag avskyr bara hennes beteende som hon blivit upplärd till.

Det har gått så långt att jag undertrycker att visa dom andra barnen att jag älskar dom för att dom inte ska bli behandlade för olika, eftersom jag har svårt att visa Christina någon ömmhet.( oxå läsksig, eller hur?)

 Igår så sa Lars att jag spårat ur helt, för att jag försökte få honom att inse hur hon kan manipulera honom, hon hittade ett sätt att få honom på sin sida (inte så svårt) sen hånflinade hon mej i ansiktet när han inte såg, det talade jag om för honom därav kommentaren om att jag spårat ur helt.

Helvete hon kommer att få oss att gå skilda vägar, ÅHHHH skylla på ett barn, nu är jag där igen!!

Jag sa ju att jag var en usel människa!

Jag blev orehört ledsen av hans kommentar och slöt mej inom mej själv resten av kvällen, då insåg Christina vad hon gjort och bad Lars att be mej om ursäkt.(inte mej personligen) Är hon imte gullig va!

Hon kanske insåg att Lars skulle kunna komma att tro mej, och förekom mej!

Om JAG inte bättrar mej nu, (hur det nu skulle gå till), så blir jag ju ännu elakare i hans ögon.

Fy fan vad jag är obehaglig, jag kanske tillskriver henne saker som hon kanske inte kan räkna ut, men så känns det verkligen inte, det kan jag lova.

Hur som helst så har jag börjat överväga att inte vara hemma dom veckor hon är här, men det kräver att vi byter veckor på Lars eller mina barn så dom inte är här samtidigt.

Fast det blir fel det oxå för dom har ju växt samman som en syskongrupp så då splittrar jag dom, det är ju inte heller ett alternativ.

Fan!

Dom har ju levt tillsamman sen dom var jättesmå så kan jag ju inte göra mot dom.

Ska jag bara låta bli att försöka uppfostra henne och låta Lars sköta allt som har med henne att göra, inte ställa krav, bara hänvisa till pappa om hon frågar nåt eller vill ha nåt?

Fast det drabbar ju dom andra oxå: -Varför får Christina men inte vi, varför ska inte hon hjälpa till, osv???

Fan igen!

Nä, nog med elände för idag, hoppas jag hittar en lösning genom att gå tillbaka och se vad jag kräkt ur mej när jag mådde som sämst, detta kanske är ett bra forum för att skriva dagbok på, den kan ju ingen hitta i mitt skåp och smygläsa så här kan jag ju spy och älta hur mycket jag vill.